Skolans svek del två

Jag håller på att läsa en ganska underhållande bok av Richard David Precht som heter “Anna, die Schule und der liebe Gott” (Anna, skolan och den käre Gud) och som har undertiteln Der verrat des Bildungssystems an unseren Kindern — ungefär Skolans svek mot våra barn. Boken har legat på bästsäljarlistorna i Tyskland.

Jag har nu kommit till s. 244 och läst ett kapitel som behandlar individualiserat lärande. Den amerikanska pedagogen Washburne införde konceptet Master Learning som handlar om att eleven gör uppgifter i sin egen takt och när uppgiften är bemästrad så går man vidare till svårare uppgiften. Den här typen av egna studier görs ungefär halva skoldagen. Resten dan hålls gruppövningar och aktiviteter med kreativ inriktning.

Författaren tar även upp Khan Academy som erbjuder en massa föreläsningar på hög nivå. När Washburne framgångsrikt införde Master Learning i sin skola så fanns inte ens sådana IT-hjälpmedel.

Senast i sjunde klass visar det sig att elever har vitt skilda förutsättningar för matematik. Det gör lärarens jobb i det nuvarande systemet — att samla alla elever till samma nivå — till en omöjlighet.

Annonser

Skolans svek mot våra barn

Jag håller på att läsa en ganska underhållande bok av Richard David Precht som heter ”Anna, die Schule und der liebe Gott” (Anna, skolan och den käre Gud) och som har undertiteln Der verrat des Bildungssystems an unseren Kindern — ungefär Skolans svek mot våra barn. Boken har legat på bästsäljarlistorna i Tyskland.

Jag har en tendens att inte bli färdig så snabbt med böcker och jag är fortfarande inte färdig. Ändå har jag väl delvis lyckas glömma bort vad som stod i början av boken. Jag har kommit halvvägs ungefär.

Boken målar i början upp en bild med statistik över hur illa ställt det är i den tyska skolan — ett tillstånd som jag tror liknar den svenska skolans. Att ha välutbildade föräldrar som månar om sina barns skolresultat är det som fungerar bäst och barn vars föräldrar har låg eller ingen utbildning får konsekvent usla resultat i skolan.

Andra saker som boken tar upp är fokuset på PISA-testet, som Precht menar var väl menat, men som har en rad olyckliga konsekvenser. Bl.a. att fokus läggs på sådant som kan mätas i ett skriftligt test. Och alla andra saker som man behöver lära sig i livet faller bort. Han kritiserar den stora volymen fakta som barn tvingas sätta i sig i ett slags bulemiskt lärande, där man kort tid lär sig saker inför provet som sedan kan glömmas bort så fort provet är färdig skrivet.

Boken tar även upp det svenska exemplet klass 9A som var en tv-serie där en av landet sämsta klasser på en skola i Malmö, fick sina ordinarie lärare utbytta på mot superlärare och där de även lyckades bli en av de bästa klasserna i landet i matematik bl.a. Om lärare menar han att de snarare bör skolas på konst/drama-högskolor än vid universiteten. Att lärare borde vara mer som skådespelare / dramatiker och kunna fånga sin publik.
Lärarens uppgift har väldigt lite med det akademiska utmejslandet av papers som är det man håller på med som forskare på universiteten. Han föreslår att lärare när de ska börja sin utbildning får genomgå en slags casting på scenen eller i klassrummet för att se hur väl lämpade kandidaterna är att lära ut. Att ha en naturlig auktoritet och karisma som en lärare bör ha är något som är svårt att lära sig och det hjälper därför om man har fallenhet för det.

En av det värsta saker som kritiserar skolan för att den lär barn att avsky att plugga och studera. Detta i en tid när ett livslångt lärande blir en nödvändighet.

Jag får se om jag återkommer med en andra del om den här boken när jag har läst färdigt.

Boken kan bl.a. beställas här på adlibris.