Att ta beslutet att fly

När man ser vilken misär flyktingar hamnar i, t.ex. på ön Lesbos, så kan man undra var hur desperata de måste ha varit för att ta beslutet att fly till Europa. Men då antar man att folk är fullt rationella och har fullständig information — inget av det stämmer helt och hållet. Eftersom ingen har fullständig information, särskilt inte en fattig migrant, så handlar besluten om att väga upplevda risker för olika alternativ mot varandra. Och riskbenägenheten varierar hos olika individer. Vissa människor, främst yngre män, är så riskbenägna att de gärna tar oerhörda risker för en chans till ett bättre liv. Det är heller inte så att allas vandring genom Europa har varit så mödofylld som beskrivs i länken ovan. De som reste när vädret var bättre har kunnat meddela kvarvarande släktingar att svårigheterna var överkomliga. Dessutom säljer flyktingsmugglarna historien så gott de kan att Europa kommer att välkomna dem med öppna armar. Om risken har underskattats och belöningen har överskattats (efter sju år i Sverige så har hälften jobb) så innebär det att flyktingen kan ha flytt trots att den föreliggande graden av nöd i hemlandet inte motiverade beslutet. Och omvänt: Att människor har stannat kvar trots att de borde ha flytt förekommer säkert också.

För vissa flyktingar har det varit en akut dödsfara det som motiverade den farofyllda resan till Europa. För andra har det kanske snarare handlat om att de inte kunde hantera utsiktslösheten och tristessen på de platser som de har befunnit sig på. (Se även Morgonsurs artikel här.)

Ett problem med att använda anekdoter för driva sin sak är att en enskild flyktings historia inte är representativ för hela gruppen flyktingar. Om en journalist intervjuar ett antal flyktingar så kan hen välja att publicera de ”bästa” berättelserna. Invandringsfientliga skribenter driver tesen att alla som kommer egentligen är ekonomiska migranter. Invandringspositiva skribenter driver tesen att alla som kommer var i dödsfara innan de for iväg.

Jag utgår från att det finns ett spektrum av nöd (från arbetslöshet till dödsfara) och ett spektrum av riskbenägenhet. När tristessen, vanmakten, utsiktslösheten, besvikelsen, nöden eller dödsfaran stiger över en viss tröskel så börjar individen fundera på att fly om hen tror att det är möjligt att skapa sig ett liv i ett annat land som erbjuder permanent uppehållstillstånd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s