Vi bara lyder

Not safe for work

Igår var jag på föredrag av Roland Paulsen. Jag ska försöka minnas som sas. Han har skrivit en bok som heter Vi bara lyder. Den bygger på intervjuer av anställda på arbetsförmedlingen (AF). Anställda på AF säger förstås inte det här i mötet med arbetssökande men i intervjuer är de väldigt kritiska till hur systemet fungerar. Majoriteten är kritiska, men de gör sitt jobb ändå, de lyder. Han delade in sättet att lyda i tre grupper: Att lyda i ren desperation — Jag måste kunna betala hyran. Att lyda på cyniskt sätt — jag har genomskådat systemet men jag gör det ändå. Och att lyda på ett positivt sätt — Jag försöker göra det bästa av situationen. ”Det gäller att försöka se det positiva även när det inte finns något positivt där.” Det var ett tag sedan boken kom ut och han hade varit fundersam inför att göra en ny föreläsning. Han kritiserade det här mönstret att någon författare skrivit en bok om hur något är fel i samhället och sedan lämnas endast 5 minuter på slutet åt att prata om vad man kan göra åt. Han ställde ett antal frågor till publiken för handuppräckning, bland annat: Hur många tycker att hårt arbete lönar sig? (Få) Hur många tycker att de viktigaste uppgifterna i samhället är de bäst betalda? (Cirka ingen) Och någon fråga om synen på arbetsförmedlingen, och de som hade kommit till föreläsningen var förstås redan kritiska. Roland ägnade större delen av föreläsningen åt vilka sorts steg som skulle kunna tas för att förändra systemet, på individuell nivå, kollektiv nivå och på politisk/nationell nivå.
På den individuella nivån kommer de kontroversiella förslagen om att maska eller sabotera på olika sätt. Han tog upp ett exempel i Chicago där en anställd hade satt eld på ett kontrolltorn på en flygplats vilket hade gjort att massor av plan inte hade kunnat landa vilket medförde enorma kostnader. Han tog inte upp det här som ett etiskt försvarbart exempel utan som ett exempel på att individuella sabotage kan ha stora och svåra konsekvenser. Han tog upp att aktivitetsplanen inte följs upp av ett samtal om den ser bra ut. Beslutet hade kommit från generaldirektören men den förändringen hade redan skett på marken på grund av tidsbrist, men var också ett exempel på motstånd. Roland Paulsen tog upp att stölderna i butik gjorda av anställda utgör en hög andel av stölderna och detta är ett sätt att ta tillbaka från företaget de jobbar på. Hans tidigare avhandling handlade om tomt arbete och om att en eller flera timmar varje arbetsdag för många äts upp av improduktiva sysslor av privat karaktär. Detta kan betecknas som maskning och han menar att om man gör en motståndshandling så tränas man i motståndet som princip — anarkistisk gymnastik — och denna träning kan vara viktigare än handlingen i sig.

På politiskt nivå menar han att det hade varit ganska lätt för att Socialdemokraterna att avskaffa FAS3 och låt arbetssökande få ersättningen utan delta i aktiviteterna. FAS3 ska nu ersättas av något annat som jag tror heter Extratjänster. Hans förslag är att göra aktiviteterna valfria (om de är bra så borde folk välja dem ändå) men han tror att det finns ett djupt ideologiskt motstånd mot att betala ut pengar utan motprestation, trots att motprestationen är meningslös. Och trots att reformen inte skulle belasta statsbudgeten.

Han tog upp arbetarägda företag / fabriker som ett exempel på steg eller reformer som kan göras inom det kapitalistiska systemet. Andra reformer däremot skulle kunna ha en sån revolutionär verkan att de skulle förändra systemet i grunden. Ett exempel på det är om allt det offentliga ägandet i företag inklusive pensionsbesparningar skulle användas för att styra företagen där offentligt ägande finns. Viss arbetstidsförkortning skulle även kunna ske inom det nuvarande systemet.

Det var inte så att riktigt alla kom på föredraget som hade anmält sig på Facebook men jag som var där en halvtimma innan början fick ändå ståplats. Hon som presenterade föredragshållaren använde ordet rockstjärnestatus. Sammanfattningsvis var det ett radikalt och uppskattat föredrag.

En fråga som kom upp på slutet var den om kunskapssamhället där han menar att det till stor del är en myt. Det ska ha gjorts mätningar på kunskapsintensiteten i flera branscher och då ska man ha sett att den har gått ner över tiden. Detta kan förklaras med att mjukvara och datorer gör större del av jobbet än förr. Han tog upp exemplet personalvetare som förr kunde göras med gymnasieexamen men som nu kräver en treårig universitetsutbildning. Mantrat från politikerna är att vi behöver mer utbildning och forskning för att skapa nya jobb. Men vad det gäller forskning inom industri-automatisering t.ex. så tenderar det snarare leda till att arbetsplatser försvinner. Han ifrågasätter om det är så att just Sverige ska rida på en digitaliseringsvåg som skapar jobb i Sverige men som samtidigt tar bort jobb på andra platser. Och samma mantra med utbildning och forskning hörs förstås i andra länder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s