Bitterhet, centralism och nyliberalism

Bitterhet är en känsla, men kan ändå vara välgrundad. Man bör analysera känslan i sina beståndsdelar,
och försöka så långt det går att inte blanda ihop olika källor till den känslan. Är man bitter på grund av samhällets orättvisor (både vänsterfolk och libertarianer tycker att samhället är orättvist), eller på sitt eget misslyckande vad gäller kärlek eller andra sociala relationer?

Bitterhet, har jag svårt att föreställa mig, att det skulle kunna vara en bra motiverande grund att handla utifrån. Känslan, är nära förknippad med vår ursprungliga sociala roll. Vi känner att vår stam har behandlat oss dåligt, om vi t.ex., inte får en lägenhet, eller ett jobb. Men numera verkar vi inte i en liten stam där vi känner de flesta och alla ser en. Istället verkar vi i det oerhört svåröverblickbara samhället med magnituder fler individer. Säg att dig har gjorts en stor orättvisa, och du är bitter över detta. I en liten stam där alla talar med alla så känner många till din historia, och ger dig rätt i att du har behandlats orättvist. I ett större sammanhang däremot, som i samhället, så kommer du att mötas av motvilja om du öppet visar din bitterhet. Tror jag.

Att bitterhet är en välgrundad känsla hjälper dig antagligen inte att ta nästa steg, nämligen att göra nånting åt det. Det är lätt att fastna i denna negativa känsla, som ideala fall endast hade varit en kort period där du tar intryck av ny information (som gör dig bitter) och som föranleder dig till att handla.

Om man är bitter på samhället, vilket man har rätt att vara, är det ofta otroligt svårt att göra nånting åt det. Man brukar använda liknelsen att det inte går så lätt att vända på en tanker. Men att på egen hand förändra ett samhälle är antagligen svårare än så. Om du vill vända på en tanker räcker det att övertala kaptenen, och sen vänta på att förloppet har sin gång. Om du däremot t.ex. vill få alla i ett samhälle att sluta äta kött, är det mycket svårare.

Det finns olika strategier för att hantera vad som man anser är missförhållanden i samhället.
Unga personer tenderar att vara mer aktivistiska, kanske eftersom de känner starkare när nånting är fel. Äldre personer tenderar att förhålla sig mer sansat, men man skulle även kunna kalla det uppgivet.

Man misstänker att gynnsamt vore, att göra motstånd på ett sätt som man samtidigt tycker är kul, och givande. Världens skavanker är inte ditt fel. Världen har alltid haft skavanker. Världen har aldrig motsvarat människors ideal. Det är viktigt att förstå detta. Acceptans av sakernas tillstånd är viktig för att inte bli alldeles orealistisk. Men man kan ej heller kräva av dig att du ger upp dina ideal.

Jag läser i Der Spiegel om Katolska Kyrkans brist på öppenhet vad gäller sina finanser.
Biskop Franz-Peter Tebartz-van Elst på bilden nedan har blivit ombedd att avgå sedan det framkommit att han håller på och bygger ett palats till en kostnad av cirka 31 miljoner euro.

Bishop Franz-Peter Tebartz-van Elst in a vintage BMW.

Kortfattat är katolska kyrkan storm-rik, och man kan verkligen ifrågasätta varför man ska ge dem pengar i form av kollekt och skatter. På många håll i samhället finns centrala delar som suger resurser från de perifera delarna. De centrala delarna utför ofta en funktion, t.ex. en fabrik som tillverkar kex.
I kyrkans fall, så håller de gudstjänster och sköter om sina kyrkor,eller borde göra åtminstone.
Så det är inte det att det centrala navet är fullständigt parasitiskt. Men de tar alltid en större andel av kakan än de behöver, annars skulle inte rikedom uppstå i det centrala delarna. Tänk t.ex. på hur rikt Moskva eller Köpenhamn är jämfört med resten av respektive land.

En varnande exempel på hur det kan gå när agget mot huvudstaden fullständigt tar över är De Röda Khemererna i Kambodja. De fördrev huvudstadens befolkning ut på landet så att de skulle arbeta som bönder. För att uttrycka det milt så tog De Röda Khmererna många felaktiga beslut. Resultatet blev massmord, svält, död och misär. Antagligen trodde de att huvudstaden var fullständigt parasitisk, att den helt saknade funktion.

I själva verket kan den centrala ”intelligenta” noden, vara mycket produktiv, så att rikedomen totalt sett ökar, och att den ökar även för de perifera delarna. Vad som alltid sker, är hur som helst att ojämnlikheten ökar. Människor som har välbetalda jobb på stora företag i huvudstäderna, är produktiva. Men likväl bygger deras rikedom ofta på andras arbete. Eller, det måste inte ens vara att det bygger på andras arbete för att det i nån mening ska vara orättvist.

Skillnaden mellan att vara på insidan eller på utsidan är som följer. Ett stort företag som Nestlé eller Kraft Foods eller Coca Cola, har byggt upp enorma system som sköter ett arbete. Tjänstemännen och teknikerna, och arbeterna servar detta system, denna infrastruktur. Ägarna tar ut mest av systemet, men även tjänstemännen, teknikerna och arbetarna får en del. Man kan tala om orättvisorna mellan dessa grupper. Men vad jag tycker är intressantare är det orättvisa som uppstår mellan de som är på insidan av systemet och de som är på utsidan.

När väl detta system är upprättat krävs det enorma investeringar av arbete för att bygga upp nånting som är i närheten lika effektivt. Det är alltså inte så lätt för den inviduella arbetaren att ”lägga manken till och göra något”. Man ska inte säga att det är chanslöst, men att som enskild eller som familjeföretag ta upp fajten med internationella företag är knappast vad man kan kalla en jämn spelplan. Om du råkar vara på utsidan av systemet, har du enorma nackdelar, men som inte erkänns.
Det sägs istället att de är de på insidan som via skatter tvingas försörja de på utsidan, de arbetslösa. Men t.ex. Coca Cola’s existens har gjort det så gott som omöjligt för den enskilde arbetslöse att själv göra saft/läsk och sälja den med vinst.

Med utgångspunkt i detta ter sig omfördelning som en följdriktig åtgärd. Detta må nyliberala krafter fasa över. Författaren till boken ”Skulden” — om greklands kris, menar att den fria marknaden är ett tankefoster. Att nyliberalismen är en ideologi som passade de riktiga kapitalisterna. De behövde en ideologi som motiverade deras ställning. De har lyckats på så sätt att lägga ner tid på att ta avstånd från ”den fria marknaden”, när någon sådan aldrig har funnits.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s