Hur ofta gör tjejer slut?

Jag hade tyckt att det vore oerhört intressant att få en bild av hur vanligt det är att en kvinna avslutar relationen jämfört med omvänt. Men man får nog precisera vad man är intresserad av för att få en rättvisande bild. Egentligen är jag nog intresserad av hur ofta kvinnor i fertil ålder, säg 18-35, och som ser hyfsat bra ut, avslutar förhållande av anledningen att känslorna försvunnit eller liknande. Jag har försökt leta runt lite på nätet men jag tycker att det är svårt att hitta nån statistik. När jag sökte på svenska på Google Scholar så hittade jag en massa om genus och homosexuella relationer, ganska talande för den svenska inriktningen på sånt här. Jag skulle vilja känna till mer grundläggande fakta.  Jag hittade en undersökning, som jag tror var från yougov där de frågade om när relationer tagit slut. Men den delade bara in det i:

  • Jag har bara avslutat förhållande
  • Jag har bara blivit dumpad
  • Jag har både blivit dumpad och har avslutat ett förhållande.

Och då var det fler kvinnor i första kategorin. Men denna statistik slätar ut skillnaden. Om en kvinna har dumpat 10 män så syns inte det i denna statistik.

Men om man tänker på hur det fungerar på Tinder och annan nätdejting så kan man kanske vänta sig att den ojämlikheten så finns där på nåt sätt även återfinns i påbörjade förhållanden. Om kvinnor avvisar långt fler män på Tinder efter att ha sett deras bilder, vore det sannolikt att de skulle avvisa fler män som de har lärt känna lite grann än omvänt. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få tag på denna data. Om man har tänkt sig att ge sig in i den ganska obehagliga dejtingsvängen så vore det intressant med lite statistik på hur stora chanser man har att få till en varaktig relation.

På Flashback finns en del att läsa, t.ex. det här:

”Satt och funderade lite här en dag efter att ha läst i relationsavdelningen och reflekterat över båda mej själv och min bekantskapskrets. Är det vanligare att tjejer helt oväntat gör slut för att ”känslorna avtagit?” Det kommer ofta som en blixt från klar himmel, tjejen som man såg framtiden med och älskade över allt annat har lämnat en för hennes känslor helt plötsligt inte är lika starka/inte finns kvar.

Jag påstår inte att det är något unikt, det är många killar som lämnar sina tjejer på liknande sätt också. Jag har själv gjort det, men då har det varit för att det inte känts rätt från början (ni vet fjärilar i magen, svävar på rosa moln), men man har kanske viljat ge det en chans och ibland har man även uttnyttjat läget lite bara för att ha någon att ligga med . Dock har dessa förhållandena varit kortvariga.

När man läser tjejers problem så handlar det oftast om att killen varit otrogen. Eller att hon är i ett förhållande där killen behandlar henne som skit. Han kanske slår henne, säger taskiga saker hela tiden och beter sej som en idiot. Endå stannar dessa tjejer kvar i förhållandet för att dom nånstans inbillar sej att det ska bli bättre.

Som kille blir man säkert partisk, men man lider verkligen med många killars berättelser här. Dom verkar alla vettiga shyssta killar som helt plötsligt bara blir dumpande för att tjejen inte vet vad hon känner längre.

Läser man många tjejers berättelser så tänker man ofta istället, men skyll dej själv för fan som är tillsammans med denna idiot. Att du inte lämnat honom för länge sedan! Har sett många tjejer IRL som inlett förhållanden med killar som man redan från första början insett kommer behandla tjejen illa, men dom lyssnar aldrig. Sen X antal månader/år senare kommer dom gråtandes om hur killen slagit henne/varit otrogen/behandlat henne som skit..och man tänker bara ”Vad var det jag sa…””

 

 

Annonser

Biologiskt programmerad smärta

Man känner sig förödmjukad och kass när man blir dumpad. Det är tredje gången det har hänt i mitt liv. Den andra gången fullföljdes inte helt, så den räknas knappt.

Om man är socialistisk feminist så stödjer man ändå fri marknad för kärlek och sex. Jag har läst lite på Reddit om The Red Pill.

Här är en länk: Playing hard to get only works for men

Ganska flippat om det är så att en man som verkar mer engagerad och intresserad automatiskt blir mindre intressant som sexuellt objekt för kvinnor. Det verkar som att kvinnor är programmerade att bli kåta på män som är dominanta i någon mening och har hög social status. Blir inte feminismens idéer om jämställdhet ett jävla skämt mot bakgrund av det här? Jag tror att en kvinna kan vara attraherad av en man som tjänar mindre pengar. Men om mannen är fysiskt, psykiskt, socialt eller intellektuellt svagare tror jag att kärleken falnar. Och en kärlek som är beroende av att man ska vara den starkare parten, är den egentligen så mycket att sträva efter? Tappar du dina ledaregenskaper så kan kärleken försvinna. Det kanske är lite begreppsförvirring här. Det jag talar om är väl egentligen förälskelse. Men folk uttrycker det ofta som att de är kära.

Tjejen jag dejtade sa hon inte var kär längre, och jag är ganska säker på att en komponent var att jag blev för psykiskt svag i den relationen. Jag undrar hur vanligt detta är. The Red Pill uttrycker det som att män hamnar i fälla och uppvisar underdånigt beteende och blir då dumpade.

Ja just det, rubriken. Det sjuka med social smärta är att det är våra egna hjärnor som utsätter sig själva för det här. Vi har alltså funktioner för att bestraffa oss själva. På nåt sätt ska denna smärta få oss att göra rätt sak. Men det verkar som att den vill få oss till att försöka få tillbaka vårat ex. Kanske var det under vår evolutionära historia det enda att satsa på i sån här hemsk situation. Men i det moderna samhället är detta precis fel sak att försöka med när det finns massor av andra kvinnor.

Feministiska värderingar

Nedan följer en lista på värderingar och ideal som jag delar med feminismen (F).

  • F är för en friare roll och friare klädkod för kvinnan i samhället.
  • F vänder sig emot sexistiskt avfärdande av kvinnor (t.ex. ”de kan inte köra bil” eller ”de vet inte vad de vill”).
  • F ser gärna fler kvinnor på prestigefyllda arbetsplatser.
  • F ser gärna att pappor tar mer hand om barnen.
  • F vill att det som man ska vara tillåtet att visa känslor eller uppvisa andra egenskaper som stereotypt ses som kvinnliga egenskaper.
  • F vänder sig emot en snävt objektifierande och ytlig syn på kvinnor som sexuella objekt.
  • F vill motverka att flickebarn behandlas sämre (eller till och med mördas) än gossebarn i vissa fattiga länder och att flickor inte ges möjlighet att gå i skola.
  • F vill att unga kvinnor ska få rätt att välja om och när de vill gifta sig, och med vem.

Räcker det att hålla med om dessa punkter för att vara feminist? I så fall är jag det. Det som talar emot att jag är feminist är att jag sällan stödjer de åtgärder som föreslås från feministiskt håll för att åstadkomma ovanstående:

  • Jag är emot inkvotering till arbeten och utbildningar
  • Jag är emot att uppfostra barn totalt genusneutralt, det verkar vara viktigt för barn att identifiera sig som pojke eller flicka.

Och jag tycker det är ovetenskapligt att hävda att kvinnor generellt sett är mer förtryckta och mer missgynnade än män i samhället. (Eftersom frågan saknar avgränsning så är den i princip omöjlig att besvara.)

 

Det som inte fungerar

Åtgärder som inte fungerar per problemområde:

Jihadistisk terror — Handhjärtan

Överfallsvåldtäckter — Berätta för skolungdomar att de inte ska våldta

Attacker mot blåljuspersonal — Fler fritidsgårdar

Ungdomskriminalitet — Straffrabbat för unga

Hedervåld — Påstå att alla som väcker frågan är rasister

Problem i utanförskapsområden — Påstå att alla som väcker frågan är rasister

Hotfullt Ryssland — Nedrustning

 

 

Relationer

Mot bakgrund av att jag ringde och gjorde slut med min flickvän igår morse, och förstås funderade på om jag hade gjort rätt, så läste jag en antal artiklar på nätet om relationer och bråk, och kollade även på temat verbal och psykisk misshandel. Jag tittade bl.a. här:

http://www.varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel

På den här sidan utgår de från att den som misshandlar är en man. En sak som jag kom att fundera på är följande dilemma:

  1. Person A säger nånting elakt
  2. Person B svarar med att hota med att göra slut om inte A hör upp med detta.

Men att hota med att göra slut är också elakt. Vem är då egentligen boven i dramat? Det ser ut som att A började processen, men vad som är elakt är svårt att definiera. Dessutom kan det ha föranletts av nånting som B sagt eller gjort.

En jobbig sak med att avsluta en relation, även om den har sina brister, är att det tar så lång tid innan man hittar en relation på samma nivå igen. I värsta fall så hittar man  aldrig en relation igen! Skräckinjagande! Men det funkar inte att leva på det sättet att man går runt och drivs av rädsla hela tiden. Om man är missnöjd med nånting så får man väl antingen försöka fixa det, göra slut, eller acceptera relationen som det är.  Det där med att acceptera relationen som den är har jag ganska svårt för.

Även en relation med brister har fördelar gentemot singelhushållet, t.ex. närhet, sex, och umgänge. Men jag vill att jag ska kunna ha högt förtroende för den som jag är ihop med. Att jag kan lita på att flickvännen inte sårar mig i onödan, försöker förstå mig om det är nåt jag är missnöjd eller orolig över.

Der Koran

Nu har jag läst klart Hamed Abdel-Samads bok Der Koran — Botschaft der Liebe, Botschaft des Hasses. Hans främsta ståndpunkt är att Koranen måste börja betraktas som en mänsklig skapelse och inte något direktmeddelande från Allah. Han framhåller att Koranens budskap skiftar efter Muhammeds livssituation. Muhammeds strategi från början när han var en fattig profet utan makt var att vädja till människor att omfamna hans budskap. När han i ett senare skede (Den så kallade Medina-fasen) hade stor makt kom istället lagar och dekret in i Koranen efter Muhammeds vilja.

Asylinvandring

Sammanfattningsvis:

  1. De som har lyckats betala smugglare för att ta sig hit är resursstarkare än de som blir kvar i sina hemländer. De är alltså inte de mest nödställda.
  2. Det finns fler människor som skulle vilja flytta till ett rikt välkomnande land, än vad Sverige kan ta emot, även optimistiskt räknat.
  3. Flyktingmottagandet är dyrt, inte minst eftersom boende är dyrt här, och vi har en överhettad bostadsmarknad i städerna. Integration tar väldigt lång tid för dem som inte har förutsättningarna.
  4. Till och med de som är födda här men med utländska föräldrar verkar ha nackdelar jämfört med infödda svenskar.